Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Som en fågelunge

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:51:30

Hon stack till mig ett noggrant hopvikt A4-papper i ett obemärkt ögonblick. Med en snabb blick försvann hon iväg till sitt skåp. Skolans argaste flicka. Sprängfylld av tonårshormoner och motstridiga känslor.
Vi hade just haft en dust i klassrummet. Jag tyckte att hon skulle ta av sig skorna som alla andra. Sitta på sin stol och lyssna på min genomgång. Och jag tyckte framför allt inte att hon skulle riva den nästan fullskrivna sidan ur sin skrivbok, ilsket knöckla ihop den och kasta den på golvet. Hon tyckte naturligtvis tvärtom. Och det var inte första gången.
På elevvårdskonferenser i arbetslaget var hennes namn ofta på tapeten. Frustrerade och irriterade ondgjorde vi oss över denna flickas förmåga att förstöra varenda lektion med sin dåliga attityd och sin ilska. Också jag hade alltså fått min beskärda del av hennes humör.

Jag stoppade pappret i fickan och gav mig av till nästa lektion. Inte förrän på eftermiddagen, på väg hem, kom jag ihåg lappen. Varsamt vek jag upp pappret och läste ”Hej Ingela, jag vill bara berätta…” Den arga, gapiga tonårsflickan gav mig hela sitt liv, all sin förtvivlan och all sin frustration. Utan censur, utan förskönande omskrivningar. Det var som att hålla en fågelunge i händerna. Nykläckt och fullständigt försvarslös.
Mitt i sin revolt hade hon valt att lita på mig. Hon hade bestämt sig för att jag var en vuxen som inte skulle svika. Som skulle stanna kvar och ta ansvar. Som skulle se henne som den hon egentligen var.

Jag skrev ett svar. Försökte ta tag i de korn av kampvilja som fanns i hennes brev, försökte ge henne alternativ till allt det destruktiva. Och jag lovade att vara den vuxna hon utsett mig till. Det var med stor vånda. Tänk om jag gav löften jag inte skulle kunna hålla? Vad visste jag om hennes liv egentligen? Var det verkligen mitt jobb att göra detta?
Vi brevväxlar fortfarande, ett år senare. Hon skriver till mig när ilskan och ledsenheten blir för stark för att hålla inom sig. Ibland också när glädjen tar överhanden. Då kommer det små lappar med blommor i marginalen. Jag svarar och uppmuntrar. Peppar och ”lyfter”. Våra blickar kan mötas i samförstånd, även om vi fortfarande har verbala maktkamper i klassrummet. Hon vet att jag vet. Hon vet att jag ser. Och hon litar på mig. Det är ett mirakel!

Det är drygt ett år sedan jag började jobba som lärare. Att undervisa på högstadiet är precis så inspirerande, utmanande, svårt och roligt som jag förväntade mig. Men aldrig hade jag trott att jag skulle älska mina elever så intensivt. Att jag skulle känna så starkt för varje enskild unge.
- Du måste lära dig att hålla lite distans, annars blir du ”uppäten”, säger mina erfarna kollegor. Jag tror dem. Jag förstår att jag måste tänka så för att orka i längden. Men hur kan jag hålla distans till den arga lilla fågelungen? Hur skulle jag kunna möta mig själv i spegeln om jag inte förvaltade hennes förtroende med största allvar?
Så jag håller envist fast vid tron att det går att orka ändå. Jag ser ju mina kollegor göra samma sak, trots råden om distans! För jag är fast övertygad om att vardaglig medmänsklighet och kärlek kan göra skillnad. Breven med blommor i marginalen är beviset. Min glädje över dagliga möten med en arg tonårsflicka likaså.
Det finns bara ett sätt att ta emot mirakel. Med tacksamhet.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post4