Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

svart och farlig?

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Wed, August 11, 2010 12:01:14

De finns överallt. Och de verkar bli fler och fler. Svartklädda, fulla av nitar och säkerhetsnålar. Långa svarta hårsvall, svartsminkade ögon och läppar.

Precis sådana som varenda normalt funtad människa byter sida på gatan för att slippa möta, speciellt om de är i grupp.

Musiken de lyssnar på är ett konstant bröl, och piercingarna så många att de näppeligen varken kan äta eller sova. Utomhus är de väl aldrig heller; likbleka som de är.

Deras stil verkar dessutom smitta. Yngre förmågor dyker plötsligt upp i en sorts ”lightversion” med bara lite svart runt ögonen och ett nitbälte, inspirerade av sina skräckinjagande äldre kompisar.

En av dem, med kolsvart mohikanfrisyr och en jättetagg i hakan, hugger tag i mig när jag kliver på bussen en eftermiddag. I ögonvrån ser jag hur två äldre damer på andra sidan bussgången drar efter andan och liksom redan ser mig rånad och död.

Jag hinner reflektera över att jag är priviligierad som jobbar i skolan. Den är faktiskt en av få platser där man dagligen tvingas möta sina egna fördomar och lära sig att se bortom allt det yttre. Ungdomar är fantastiskt skickliga på att testa allt till ytterlighet, så också klädstil och utseende.

Många har mött ungdomarna som ser rent livsfarliga ut, och som kanske till och med försöker verka livsfarliga, men ganska få är vi som fått möta människan innanför skalet!

Den poetiske killen som skriver långa dikter om vänskap och drömmer om att bli psykolog, den lilla flickan med rosa insida som drömmer om sitt hjärtas prins, eller en stark personlighet som bara inte vill låta sig tyglas, och som gillar att provocera.

Kläder och attribut är ett alldeles eget signalsystem, och i skolan finns alla förutsättningar för att lära sig tolka det. Liksom alla möjligheter att möta människor just som människor, utan skyddande skal.

Jag dras ner på sätet bredvid ”mohikanen”, och erbjuds en jättekram. Det blir ett kärt återseende, och vi pladdrar oavbrutet på om gymnasiet, nya lärare på gamla skolan och framtidsplaner hela bussresan. Inte förrän vi är nästan hemma kommer jag att tänka på de två damerna. Jag vrider på huvudet och ser på dem. De verkar ha kommit över den första chocken, och jag ler lugnande. När jag kliver av bussen har jag på tungan att förklara; ”jag är lärare, han en gammal elev”, men jag låter bli. Tänker att varför ska jag be om ursäkt för att jag, en till utseendet rätt normal kvinna på dryga tretti, är kompis med en kille som ser ut som vore han hämtad ur en amerikansk B-skräckfilm. Tänker att damerna gott kan få brottas med sina fördomar ett slag.

Skamsen inser jag två minuter senare att jag definitivt skulle behöva brottas lite mer med mina fördomar. Hur kan jag vara så bombsäker på vad de äldre damerna tänker och tycker?! När jag blir gammal kommer jag ju inte att vara rädd för Erik med mohikanfrisyren, eller…?

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post2