Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Inspirerad och transpirerad

Från Pedagogiskt centrumPosted by Ingela Netz Tue, October 05, 2010 20:48:18

oktober 2009

De senaste två dagarna har jag vid minst fyra olika tillfällen sagt "-det här är det roligaste jag gjort i hela mitt liv!". Detta som svar på frågor från olika människor om hur det går på jobbet. Och, nåja, bortsett från att gifta sig, få barn och såna saker så tycker jag verkligen att jag är enormt priviligierad som får göra det jag gör just nu tillsammans med de människor jag gör det med :o).
Idag har jag farit som ett skållat skinn mellan olika möten och platser, och på varje plats försökt vara på "rätt" ställe också i tanken, och visst är det galet stressigt, tusen bollar att försöka hålla i luften och höga förväntningar från många håll (högst från mig själv, gissar jag...), så när jag väl landade i soffan hemma kände jag mig synnerligen transpirerad, men också otroligt INSPIRERAD! Det finns så mycket vilja, kraft och lust i den här organisationen, och det är så häftigt att få vara delaktig i alla dessa samtal, diskussioner och allt det lärande som ständigt pågår.
Att se kalendern för Pedagogiskt centrum idag var en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Där fanns verkligen hela 1-20-perspektivet med. Och hållbar utveckling. Och IKT. Och enskilda pedagoger och rektorsgrupper. Och konkreta aktiviteter och långsiktiga strategier. Jag är stolt över det vi hittills åstadkommit och jag längtar efter att, om ett tag, kunna gå tillbaka i kalendern och också se hur mycket av alla de där idéerna, samtalen, mötena och diskussionerna som också resulterade i faktisk utveckling i förskola och skola, eller i en enskild människa!
Oj, nu är det bäst att jag går och lägger mig innan jag blir alldeles för pompös! Vi hörs!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post10

Man blir stor först när man förstår att man är liten

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:13:50

Första gången vi sågs var de ganska små. I sina egna ögon dock kanske inte riktigt så små, de hade ju faktiskt börjat högstadiet! De myllrade in i mitt klassrum och begärde med unison kraft att de ”ville prata”. Visserligen kom de från veckans 40-minuterspass avsett för klassråd, men de tyckte inte att de hade fått prata ordentligt, utan mest lyssnat på information från läraren.

Alltså pratade vi.

Om precis allt. Högt och lågt. Men förvånansvärt strukturerat och disciplinerat. Alla som ville fick ordet. Alla lyssnade och vägde andras argument. Vi lekte retoriklekar för att träna både tal- och hörselstyrka. När vi körde fast sökte vi ny kunskap och svar på våra frågor utanför klassrummet. (Säg den lärare som kan allt om anorexi, straffskalan för ungdomsbrott, kroppens utveckling, genusperspektiv på idrottslektionerna...)
Och vi fortsatte prata. Genom hela högstadiet var dessa stunder då vi la undan läroboken och istället diskuterade något som kändes angeläget mina guldkorn. Eleverna i klassen var mina guldkorn! De växte, grabbarna blev en halvmeter längre över en sommar och fick ”moppemusche”. Tjejerna betygstressade, grät och sökte tröst. Jag gjorde vad jag kunde för att vara en klok och trygg vuxen.

Nu sitter de i mitt vardagsrum. Inte allihop, men sex av de där guldkornen. De är vuxna nu. Har tagit studenten, rest jorden runt och flyttat utomlands för att jobba. Men viljan och lusten att prata, att dela erfarenheter, tankar och åsikter med varandra är intakt. Vi diskuterar politik, studier, människosyn och livsglädje.

Jag tänker att en människa inte kan vara rikare än så här. Att få ha kvar dessa guldkorn i sitt liv, långt efter att både de och jag lämnat grundskolans lilla värld. Att få sitta vid samma bord som dem och dela erfarenheter och tankar, och höra dem sammanfatta sin syn på vuxenblivandet i frasen ”man blir stor först när man förstår att man är liten”. Det kan inte värderas i pengar eller i en titel på det visitkort man aldrig haft. Det kan bara värderas i termer av ödmjukhet, tacksamhet och djupaste glädje.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post9

Inför -Sandöpoesi

poesi och såntPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:11:05

Inför…

Om stenars skönhet talar havet
viskar och ryter ibland
Den tysta sagan om skapelsens tid
vilar så lätt i min hand
Så stilla i själen jag blir för en stund
det ger perspektiv
- jag är en sekund

Jag släpper all medveten tanke
och låter den sväva
med tärnan på vindarnas vågor
Så långt bort är vardagens oro och frågor
Att leva är havet, gräset och sanden
Att mötas av livet är
doften på stranden

När regnet så kommer
är skogen en kyrka
Där andas jag urkraft
i furornas styrka
Här finns inga måsten
här upphör all tid
Här öppnar jag hjärtat
för skapelsens frid

Ingela Netz
Gotska Sandön juni 2008

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post8

Fågelskådarskräck

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:08:06

”Den färöiska solen strålade. Vi bestämde oss för en lite längre dagsvandring; upp på det berg från vars topp man kan se havet och de två stenstoderna ”Risin och Kellingin”. Böljande grönska på ena sidan; klippor branta som knivseggar på den andra…. Vi hängde glatt på oss ryggsäckarna där vägen tog slut, och började gå uppför. Vår belöning skulle komma där på toppen. Bara vi, himlen och havet!
Snart fick vi syn på några vackra fåglar cirklande över det gröna längre upp på sluttningen. Medelstora, med långa stjärtar, vackert loopande i vinden.
Vi tog oss lite närmare, fotograferade och ville konsultera fågelboken. Av med ryggsäckarna, pust, räta på ryggen.
–Men oj, vad nära fåglarna var helt plötsligt.
Hoppsan, rakt över huvudet, nu kändes looparna som på avstånd varit vackra plötsligt hotfulla.
Ilskna skrik, och svisch! –ett anfall med utspärrade klor. Förfärade kastade vi oss till marken. Nytt anfall, den här gången ännu närmare, med vinande vingar och klorna nästan snuddande i håret.
Valet var inte svårt; antingen fortsätta vår vandring med risk att bli av med både hår och huvud, eller fly dessa vilddjur och ta oss tillbaka till tryggheten. Vi valde det senare, och sprang, skrikande av skratt med ryggsäckarna skumpande på ryggarna, nerför den långa sluttning vi just, med sådan möda, tagit oss uppför….

Våra värdar skrattade länge och hjärtligt åt vår historia, och förklarade att ingen färing med huvudet i behåll (!) går ut på våren när labben häckar utan skyddande hatt och en käpp att slå med.
Risin och Kellingin såg vi på vykort.”

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post7

När hockey slutade vara bara roligt

Om hockeyPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:02:14

Låt mig få måla upp ett skådespel för er.
Spelplats: en ishockeyarena någonstans i Sverige.

Huvudrollsinnehavare: ett stort gäng hockyälskande och –spelande tolvåringar på tredagarscup.

Biroller: föräldrar, syskon och andra hockeyintresserade

Regissörer: tränare och ledare i de tolv lagen.

Tänk er nu följande:
X Hockey vit, i grupp B, briljerar i varje match. Vinner med tvåsiffrigt och spelar ut motståndarna. En av lirarna i laget lyser som en stjärna. Birollsinnehavarna på läktaren gapar och applåderar; killen gör allt rätt! Även mot det tuffaste motståndet vinner laget. När en spelomgång är kvar i grupp-spelet leder de sin grupp. X Hockey blå, i grupp A, spelar också mycket bra och kommer tvåa i sin grupp.

I slutspelet ska ettan från den ena gruppen möta tvåan från den andra gruppen, och vice versa, i två semifinaler. Detta är förutsättningarna när X Hockey vit spelar sin sista gruppspelsmatch lördag kväll.

Här måste vi stanna upp och fundera lite. Visst är det ett tråkigt scenario att X Hockey, som åkt med två lag och massor av föräldrar till cupen, ska behöva möta varandra i en semifinal, och det ena gänget slå ut det andra. Visst vore det mycket roligare om båda lagen gick till final i stället! Så långt tror jag att vi alla tycker lika.
Men sen….

När X Hockey vit spelar sin sista gruppspelsmatch, den som ska befästa segern i gruppen, är det briljanta spelet, målen och kämpaglöden som bortblåst. Spelarna skjuter i plexiglaset, två meter över mål och på alla andra ställen än mot mål. Den store liraren från tidigare matcher är bänkad långa perioder. Ingenting är sig likt. Motståndarna gör mål och först i slutminuterna kvitterar X Hockey vit till ett oavgjort resultat. Jubel och glädje i båset och på läktaren? Nej, snarare sneda leenden och harklingar.
Vi som hade birollen på andra sidan läktaren kan faktiskt inte undgå att ställa frågan;
- Har vi just fått se en läggmatch (som inte lyckades, tack och lov!)?
- Har ledare och spelare i X Hockey vit kommit överens om att försöka förlora matchen (och därmed bli tvåa i gruppen) för att slippa möta X hockey blå i semi?
Eller ännu värre;
- Har ledarna i X Hockey vit bestämt sig för detta och matchar laget därefter? Finns det nu femton hockeykillar i X Hockey som fått lära sig att det inte alltid är viktigast att göra sitt bästa, att spela hockey för att det är roligt och kämpa tillsammans för att få pucken i mål? Som har fått lära sig att allt det de trodde hockey handlade om inte längre gäller?

Det känns fruktansvärt sorgligt att ens behöva tänka tanken, men bara att vi var så många som tänkte den räcker….

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post6

Krönika Lärarnas tidning maj-06

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:55:15

-Dra åt helvete! Fuck you! Du kommer ångra att du nånsin ville lära känna mig!
Lika snabbt som hon spottat ur sig orden stegar hon ut ur klassrummet och drämmer igen dörren efter sig.
Det är min första dag på nya jobbet. En omtyckt lärare har slutat. Jag är satt att ta över hennes klasser och mentorsgrupp och jag har sett fram emot den här dagen med stor förväntan!
Tystnaden i klassrummet är kompakt. Allas ögon är på mig och jag inser att jag nu vägs, mäts och prövas. Jag tänker inte. Jag är i det närmaste paralyserad.
Jag hade självklart insett att jag skulle bli ”testad”. Papperslappar och suddigum, elever med påhittade namn och mycket fniss bakom min rygg. Men det här! Jag ville ju bara säga hej….

Jag följer efter henne. Hon sitter på huk vid sitt skåp utanför klassrummet. Ryggen är ilsken och avvisande, och hon bevärdigar mig inte med en blick. Jag smakar på ord och meningar, men förkastar allt. Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra. INGEN ANING! Den här tjejen tillhör min mentorgrupp; vi ska träffas varje morgon, vi ska planera, vi ska ha utvecklingssamtal… Alltså måste jag på något vis bryta isen. Men hjärnan är tom. Det kommer inga ord.
Så jag sitter på en bänk bakom hennes rygg. Tyst.
Hon rumstrerar om i skåpet och sänder ilska genom skuldrorna. Jag sitter kvar.
Jag kan helt enkelt inget annat. Och nånting inom mig säger ”vad du än gör, gå inte nu!” Det går en evighet. Hon säger ingenting. Jag säger ingenting. Efter ännu en evighet suckar hon, reser sig och går tillbaka in i klassrummet. Jag känner mig otroligt förvirrad när jag går efter. Har jag gjort rätt? Fel? Finns det en instruktionsbok?

Två år senare ger samma flicka mig ett brev på avslutningsdagen. En mening får mitt hjärta att svämma över: ”…minns du första dagen? Jag bara svor åt dig men du satt kvar. Du övergav mig inte. Tack.”

Det är ofattbart svårt att vara lärare, och jag tror i ärlighetens namn inte att aldrig så många kurser och instruktionsböcker i konflikthantering kan förbereda oss för verklighetens terrorattacker och kalla krig i klassrummet. Alldeles för ofta dras också jag med i krigen med verbala vapen, men flickan med brevet har lärt mig en läxa för livet: Jag är den som är vuxen, jag är den som ska stanna och vänta. Jag är den som aldrig får överge.

Ingela Netz 060504

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post5

Som en fågelunge

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:51:30

Hon stack till mig ett noggrant hopvikt A4-papper i ett obemärkt ögonblick. Med en snabb blick försvann hon iväg till sitt skåp. Skolans argaste flicka. Sprängfylld av tonårshormoner och motstridiga känslor.
Vi hade just haft en dust i klassrummet. Jag tyckte att hon skulle ta av sig skorna som alla andra. Sitta på sin stol och lyssna på min genomgång. Och jag tyckte framför allt inte att hon skulle riva den nästan fullskrivna sidan ur sin skrivbok, ilsket knöckla ihop den och kasta den på golvet. Hon tyckte naturligtvis tvärtom. Och det var inte första gången.
På elevvårdskonferenser i arbetslaget var hennes namn ofta på tapeten. Frustrerade och irriterade ondgjorde vi oss över denna flickas förmåga att förstöra varenda lektion med sin dåliga attityd och sin ilska. Också jag hade alltså fått min beskärda del av hennes humör.

Jag stoppade pappret i fickan och gav mig av till nästa lektion. Inte förrän på eftermiddagen, på väg hem, kom jag ihåg lappen. Varsamt vek jag upp pappret och läste ”Hej Ingela, jag vill bara berätta…” Den arga, gapiga tonårsflickan gav mig hela sitt liv, all sin förtvivlan och all sin frustration. Utan censur, utan förskönande omskrivningar. Det var som att hålla en fågelunge i händerna. Nykläckt och fullständigt försvarslös.
Mitt i sin revolt hade hon valt att lita på mig. Hon hade bestämt sig för att jag var en vuxen som inte skulle svika. Som skulle stanna kvar och ta ansvar. Som skulle se henne som den hon egentligen var.

Jag skrev ett svar. Försökte ta tag i de korn av kampvilja som fanns i hennes brev, försökte ge henne alternativ till allt det destruktiva. Och jag lovade att vara den vuxna hon utsett mig till. Det var med stor vånda. Tänk om jag gav löften jag inte skulle kunna hålla? Vad visste jag om hennes liv egentligen? Var det verkligen mitt jobb att göra detta?
Vi brevväxlar fortfarande, ett år senare. Hon skriver till mig när ilskan och ledsenheten blir för stark för att hålla inom sig. Ibland också när glädjen tar överhanden. Då kommer det små lappar med blommor i marginalen. Jag svarar och uppmuntrar. Peppar och ”lyfter”. Våra blickar kan mötas i samförstånd, även om vi fortfarande har verbala maktkamper i klassrummet. Hon vet att jag vet. Hon vet att jag ser. Och hon litar på mig. Det är ett mirakel!

Det är drygt ett år sedan jag började jobba som lärare. Att undervisa på högstadiet är precis så inspirerande, utmanande, svårt och roligt som jag förväntade mig. Men aldrig hade jag trott att jag skulle älska mina elever så intensivt. Att jag skulle känna så starkt för varje enskild unge.
- Du måste lära dig att hålla lite distans, annars blir du ”uppäten”, säger mina erfarna kollegor. Jag tror dem. Jag förstår att jag måste tänka så för att orka i längden. Men hur kan jag hålla distans till den arga lilla fågelungen? Hur skulle jag kunna möta mig själv i spegeln om jag inte förvaltade hennes förtroende med största allvar?
Så jag håller envist fast vid tron att det går att orka ändå. Jag ser ju mina kollegor göra samma sak, trots råden om distans! För jag är fast övertygad om att vardaglig medmänsklighet och kärlek kan göra skillnad. Breven med blommor i marginalen är beviset. Min glädje över dagliga möten med en arg tonårsflicka likaså.
Det finns bara ett sätt att ta emot mirakel. Med tacksamhet.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post4

429 ord om mirakel

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:48:20

För drygt ett år sedan visste jag inte mer om skolans värld än vad larmrapporterna jag läste i media berättade. Våld och hot, klotter och förstörelse, låga resultat, utslitna lärare och skolledare som gett upp.

Media berättade om flickan i svart, med mascara långt ner på kinderna och ordet ”fuck” inristat i underarmen, hon som skrek könsord till mig min första arbetsdag. Många skrev om hennes misslyckande med ”icke godkänt” i alla ämnen utom två på vårterminen i åttan. Många skrev om socialtjänsten och BUP:s arbete med att hindra flickan i svart att begå självmord.

Ingen skrev om eleverna som överträffade sig själva, om de inspirerande samtalen i klassrummen, om leenden och skratt i korridorerna, om engagerade ungar och engagerade vuxna som tar ansvar och vill någonting.

Och ingen skrev om samma flicka i svart som på höstterminen i nian hade G och VG i de flesta ämnen. Som talar förtroligt med mig och som har blivit idol för sexåringarna i förskoleklassen sedan hon var där en dag och läste sagor.

Ingen skrev om flickan i svart som fått livsglädjen tillbaka. Ingen skrev om hennes föräldrar som faktiskt tycker att skolan har en stor förtjänst i detta.

Ingen skrev om miraklen.

Jag har den stora, stora förmånen att vara lärare.

Ja, jag tycker att det är en förmån, trots alla roller jag ska axla och bemästra, ofta på en och samma gång. Eller kanske snarare tack vare alla roller. Det är svårt, ibland nästan omöjligt, och jag tvingas göra ständiga val för att få jobbet att gå ihop.

Men varje dag möter jag mirakel!

Det där leendet av samförstånd när en strulig elev bestämmer sig för att försöka.

Friden som lägrar sig när det är provskrivning och båda jag och eleverna vet att vi jobbat med rätt saker inför provet. Glädjen hos tjejen med gåvan att skriva när jag bekräftar hennes förmåga, stoltheten hos grabben som, trots stor vånda, genomför sin muntliga presentation.

Magin i ögonblicken när jag känner att jag förmedlar något som slår rot i ungdomarna. När mina ord på whiteboardtavlan faktisk får liv och blir till meningsfull kunskap.

Kanske blir också jag blind för miraklen så småningom. Blir vi inte det lite till mans i det som är vår vardag? Kanske kommer jag också att sucka över stökiga, gapiga grabbar och vardagstristessens glåmiga pubertetstjejer. Men jag ska anstränga mig att fortsätta se dem. Att varje dag vara tacksam över att få gå en bit på vägen med vår framtid.

Skolan är en magisk och alldeles, alldeles fantastisk plats för där sker mirakel varje dag!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post3
« PreviousNext »