Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Magiska Möten Människor emellan

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Tue, November 16, 2010 18:43:00

Blir sådär fånigt lycklig just nu av att följa en liten konversationstråd på Facebook. Ella, 9 år, och Niklas Hjulström, aktad skådis, regissör och teaterchef, pratar om vad "barnförbjudet" betyder, och om man är stor eller liten när man är just 9 år.

Niklas Hjulström har en parallellkarriär, kanske inte lika känd, men högt älskad av en trogen skara fans, som sångare och låtskrivare i projektet "Cue". Det som startade med en TV-serie, och den låt som blev seriens signatur, har blivit två skivor och några spelningar varje sommar. I min familj har vi älskat Cue-musiken i många år, och spelat den ofta, ofta, alltså var det inte alls märkligt att vi befann oss vid Skåttvångs gruva/krog både förra och denna sommar när Cue hade spelning där.

I somras blev det en extra häftig upplevelse för Ella. Bara att åka på konsert med en "kändis" är coolt, att sitta precis nedanför scenen i den lilla intima lokalen är också häftigt, och att Cue själv, Niklas Hjulström, på väg upp på scenen ber Ella att hålla hans kavaj under konserten går liksom utanpå det mesta i en 9-årings värld. Kavajen visade sig vara en röd tråd genom konsertens mellansnack. Det var nämligen den kavaj som Niklas bar på scenen i en teateruppsättning på Folkan i Göteborg, regisserad av Lars Norén och inspelad för TV. Till helgen visas stycket på SvT.

Niklas Hjulström har en Facebooksida för oss Cue-fans, och det var där Ella fick nys om TV-sändningen. Hon skrev direkt en kommentar att hon absolut ska titta, och där började samtalet. Nu har Niklas precis skrivit att han gärna vill höra hennes recension efteråt, även om han tycker att hon kanske är i yngsta laget för en ganska mastig teaterpjäs.

Ett samtal som detta skulle aldrig ha blivit till utan nätet! (Och naturligtvis inte utan att Niklas Hjulström själv väljer att vara generös med sin tid) Upplevelsen i somras, där och då på konserten, hade bara varit där och då. Nu kan Ella, (och Niklas!), återvända till en (åtminstone för E) magisk sommarkväll som gjorde avtryck, och fortsätta ett påbörjat möte och samtal. Det är ljuvligt att följa, och vad detta samtal sår för frön i en 9-åring kan man förstås aldrig veta, men att hon med största nyfikenhet ska kolla en pjäs av Norén på lördag är det ingen tvekan om!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post22

Nu jäklar!

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Fri, November 12, 2010 10:48:26

Jaha. Nähä. Hmmmm..

Jag är lite sugen på att bli en sån där "varje-dag-bloggare". Insåg när jag använde den här bloggen som referens i ansökan till kortjobbet som bonde i Kenya att det här mer är en samling krönikor än en blogg. Svårt det där med genrer och texter...

Men jag är nog som person en sån som "samlar på mig" och som inte gärna formulerar mig oreflekterat. Jag vill ha tänkt orden både en och tre gånger innan jag skriver dem. Men nu ska det bli ändring!

Jag har bestämt mig för att försöka skriva något varje dag, och mitt tema är klart: Det ska handla om LÄRANDE. Jag är oerhört fascinerad av hur människor, stora som små, nybörjare som erfarna, lär och i lärandet utvecklas och växer. Och det fina i kråksången är att de dagar jag inte har något vidare intelligent att säga kan jag ändå alltid reflektera lite lätt över vad jag själv har lärt mig. För det gör jag. Lär mig, alltså. Varje dag. Så, som tönten i Chillaming på P4säger; NUUUUUUU KÖR VI!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post20

Man blir stor först när man förstår att man är liten

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:13:50

Första gången vi sågs var de ganska små. I sina egna ögon dock kanske inte riktigt så små, de hade ju faktiskt börjat högstadiet! De myllrade in i mitt klassrum och begärde med unison kraft att de ”ville prata”. Visserligen kom de från veckans 40-minuterspass avsett för klassråd, men de tyckte inte att de hade fått prata ordentligt, utan mest lyssnat på information från läraren.

Alltså pratade vi.

Om precis allt. Högt och lågt. Men förvånansvärt strukturerat och disciplinerat. Alla som ville fick ordet. Alla lyssnade och vägde andras argument. Vi lekte retoriklekar för att träna både tal- och hörselstyrka. När vi körde fast sökte vi ny kunskap och svar på våra frågor utanför klassrummet. (Säg den lärare som kan allt om anorexi, straffskalan för ungdomsbrott, kroppens utveckling, genusperspektiv på idrottslektionerna...)
Och vi fortsatte prata. Genom hela högstadiet var dessa stunder då vi la undan läroboken och istället diskuterade något som kändes angeläget mina guldkorn. Eleverna i klassen var mina guldkorn! De växte, grabbarna blev en halvmeter längre över en sommar och fick ”moppemusche”. Tjejerna betygstressade, grät och sökte tröst. Jag gjorde vad jag kunde för att vara en klok och trygg vuxen.

Nu sitter de i mitt vardagsrum. Inte allihop, men sex av de där guldkornen. De är vuxna nu. Har tagit studenten, rest jorden runt och flyttat utomlands för att jobba. Men viljan och lusten att prata, att dela erfarenheter, tankar och åsikter med varandra är intakt. Vi diskuterar politik, studier, människosyn och livsglädje.

Jag tänker att en människa inte kan vara rikare än så här. Att få ha kvar dessa guldkorn i sitt liv, långt efter att både de och jag lämnat grundskolans lilla värld. Att få sitta vid samma bord som dem och dela erfarenheter och tankar, och höra dem sammanfatta sin syn på vuxenblivandet i frasen ”man blir stor först när man förstår att man är liten”. Det kan inte värderas i pengar eller i en titel på det visitkort man aldrig haft. Det kan bara värderas i termer av ödmjukhet, tacksamhet och djupaste glädje.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post9

Fågelskådarskräck

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:08:06

”Den färöiska solen strålade. Vi bestämde oss för en lite längre dagsvandring; upp på det berg från vars topp man kan se havet och de två stenstoderna ”Risin och Kellingin”. Böljande grönska på ena sidan; klippor branta som knivseggar på den andra…. Vi hängde glatt på oss ryggsäckarna där vägen tog slut, och började gå uppför. Vår belöning skulle komma där på toppen. Bara vi, himlen och havet!
Snart fick vi syn på några vackra fåglar cirklande över det gröna längre upp på sluttningen. Medelstora, med långa stjärtar, vackert loopande i vinden.
Vi tog oss lite närmare, fotograferade och ville konsultera fågelboken. Av med ryggsäckarna, pust, räta på ryggen.
–Men oj, vad nära fåglarna var helt plötsligt.
Hoppsan, rakt över huvudet, nu kändes looparna som på avstånd varit vackra plötsligt hotfulla.
Ilskna skrik, och svisch! –ett anfall med utspärrade klor. Förfärade kastade vi oss till marken. Nytt anfall, den här gången ännu närmare, med vinande vingar och klorna nästan snuddande i håret.
Valet var inte svårt; antingen fortsätta vår vandring med risk att bli av med både hår och huvud, eller fly dessa vilddjur och ta oss tillbaka till tryggheten. Vi valde det senare, och sprang, skrikande av skratt med ryggsäckarna skumpande på ryggarna, nerför den långa sluttning vi just, med sådan möda, tagit oss uppför….

Våra värdar skrattade länge och hjärtligt åt vår historia, och förklarade att ingen färing med huvudet i behåll (!) går ut på våren när labben häckar utan skyddande hatt och en käpp att slå med.
Risin och Kellingin såg vi på vykort.”

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post7