Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Läktarcoacher

Om hockeyPosted by Ingela Netz Mon, November 01, 2010 10:27:59

Jag hamnade mitt i klungan av läktarcoacher på sonens match häromdagen.
Medelåders Män med Mycket starka röster, som oavbrutet kommenterar och "coachar" killarna på isen. "In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR / men vaf... / gå på KROPP / åk och BYT, för f-n"...

Ja, ni har säkert hört dem. De är experter på allt. På hockey i allmänhet och på sina egna söners skridskoåkning, klubbföring och mentala status i synnerhet. Och det kanske de är. Ingen känner sitt barn så väl som en förälder, är ju en befäst sanning. Och flera av dem har förstås en bakgrund som hockeyspelare (i en gärdsgårdsserie tidigt 80-tal, kanske, men vaffan, de KAN hockey) så visst, de har säkert rätt i mycket av det de ser och kommenterar. Men det vore trevligt om de kunde HÅLLA TYST nångång.

Därför att; på andra sidan rinken, en tränare som har en idé och en plan för matchen. Som, på sin fritid, många timmar i veckan jobbar med killarna, som lag och individer, för att de ska utvecklas som spelare och människor och för att de, i "skarpt läge" ska fungera som ett lag. Vid byten och avblåsningar sitter han på huk framför spelarna. Klappar om dem och visar på tavlan hur han vill att de ska åka, tänka, spela. De är ju inga röststyrda maskiner, och ingen kan på allvar tro att en hockeyspelare som inte tänker själv blir en bra hockeyspelare, utan tränarens mål och ambition är att varje kille ska utveckla sin egen förståelse för spelet, sin roll i laget, sina styrkor och svagheter. Han uppmuntrar och peppar, och i allt han gör är det den gemensamma prestationen som är viktig. Laget. Ishockey är en lagsport, visserligen med stort utrymme för individuella prestationer, men utan ett lag är en hockeyspelare inte mycket att hänga i julgranen...

Så vad händer i fjortonåringens huvud när han kör sina 50 sekunder på isen?
I det ena örat har han tränarens ord, bilder och axelklappar, i det andra har han sin farsas röst. Hela tiden. "In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR".... Blicken han ger sin farsa på läktaren säger allt och skär i mitt hjärta. "snälla pappa, var TYST". För vem ska han lyssna på? Hur ska han få en möjlighet att genom att lyssna på sig själv upptäcka vad som är rätt, smart och bäst för laget? Och i den upptäckten, tillsammans med sina lagkompisar, växa som hockeyspelare och som människa.

Läktarcoacherna vill naturligtvis sina barns bästa, det tvivlar jag inte på. Men alldeles för ofta vill dom det mer än vad som är hälsosamt. Det är respektlöst och kontraproduktivt att stå där och gapa.
Är det för mycket begärt att önska sig ett enkelt "heja!" ?


  • Comments(2)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post19

När hockey slutade vara bara roligt

Om hockeyPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 19:02:14

Låt mig få måla upp ett skådespel för er.
Spelplats: en ishockeyarena någonstans i Sverige.

Huvudrollsinnehavare: ett stort gäng hockyälskande och –spelande tolvåringar på tredagarscup.

Biroller: föräldrar, syskon och andra hockeyintresserade

Regissörer: tränare och ledare i de tolv lagen.

Tänk er nu följande:
X Hockey vit, i grupp B, briljerar i varje match. Vinner med tvåsiffrigt och spelar ut motståndarna. En av lirarna i laget lyser som en stjärna. Birollsinnehavarna på läktaren gapar och applåderar; killen gör allt rätt! Även mot det tuffaste motståndet vinner laget. När en spelomgång är kvar i grupp-spelet leder de sin grupp. X Hockey blå, i grupp A, spelar också mycket bra och kommer tvåa i sin grupp.

I slutspelet ska ettan från den ena gruppen möta tvåan från den andra gruppen, och vice versa, i två semifinaler. Detta är förutsättningarna när X Hockey vit spelar sin sista gruppspelsmatch lördag kväll.

Här måste vi stanna upp och fundera lite. Visst är det ett tråkigt scenario att X Hockey, som åkt med två lag och massor av föräldrar till cupen, ska behöva möta varandra i en semifinal, och det ena gänget slå ut det andra. Visst vore det mycket roligare om båda lagen gick till final i stället! Så långt tror jag att vi alla tycker lika.
Men sen….

När X Hockey vit spelar sin sista gruppspelsmatch, den som ska befästa segern i gruppen, är det briljanta spelet, målen och kämpaglöden som bortblåst. Spelarna skjuter i plexiglaset, två meter över mål och på alla andra ställen än mot mål. Den store liraren från tidigare matcher är bänkad långa perioder. Ingenting är sig likt. Motståndarna gör mål och först i slutminuterna kvitterar X Hockey vit till ett oavgjort resultat. Jubel och glädje i båset och på läktaren? Nej, snarare sneda leenden och harklingar.
Vi som hade birollen på andra sidan läktaren kan faktiskt inte undgå att ställa frågan;
- Har vi just fått se en läggmatch (som inte lyckades, tack och lov!)?
- Har ledare och spelare i X Hockey vit kommit överens om att försöka förlora matchen (och därmed bli tvåa i gruppen) för att slippa möta X hockey blå i semi?
Eller ännu värre;
- Har ledarna i X Hockey vit bestämt sig för detta och matchar laget därefter? Finns det nu femton hockeykillar i X Hockey som fått lära sig att det inte alltid är viktigast att göra sitt bästa, att spela hockey för att det är roligt och kämpa tillsammans för att få pucken i mål? Som har fått lära sig att allt det de trodde hockey handlade om inte längre gäller?

Det känns fruktansvärt sorgligt att ens behöva tänka tanken, men bara att vi var så många som tänkte den räcker….

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post6