Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Krönika Lärarnas tidning maj-06

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:55:15

-Dra åt helvete! Fuck you! Du kommer ångra att du nånsin ville lära känna mig!
Lika snabbt som hon spottat ur sig orden stegar hon ut ur klassrummet och drämmer igen dörren efter sig.
Det är min första dag på nya jobbet. En omtyckt lärare har slutat. Jag är satt att ta över hennes klasser och mentorsgrupp och jag har sett fram emot den här dagen med stor förväntan!
Tystnaden i klassrummet är kompakt. Allas ögon är på mig och jag inser att jag nu vägs, mäts och prövas. Jag tänker inte. Jag är i det närmaste paralyserad.
Jag hade självklart insett att jag skulle bli ”testad”. Papperslappar och suddigum, elever med påhittade namn och mycket fniss bakom min rygg. Men det här! Jag ville ju bara säga hej….

Jag följer efter henne. Hon sitter på huk vid sitt skåp utanför klassrummet. Ryggen är ilsken och avvisande, och hon bevärdigar mig inte med en blick. Jag smakar på ord och meningar, men förkastar allt. Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra. INGEN ANING! Den här tjejen tillhör min mentorgrupp; vi ska träffas varje morgon, vi ska planera, vi ska ha utvecklingssamtal… Alltså måste jag på något vis bryta isen. Men hjärnan är tom. Det kommer inga ord.
Så jag sitter på en bänk bakom hennes rygg. Tyst.
Hon rumstrerar om i skåpet och sänder ilska genom skuldrorna. Jag sitter kvar.
Jag kan helt enkelt inget annat. Och nånting inom mig säger ”vad du än gör, gå inte nu!” Det går en evighet. Hon säger ingenting. Jag säger ingenting. Efter ännu en evighet suckar hon, reser sig och går tillbaka in i klassrummet. Jag känner mig otroligt förvirrad när jag går efter. Har jag gjort rätt? Fel? Finns det en instruktionsbok?

Två år senare ger samma flicka mig ett brev på avslutningsdagen. En mening får mitt hjärta att svämma över: ”…minns du första dagen? Jag bara svor åt dig men du satt kvar. Du övergav mig inte. Tack.”

Det är ofattbart svårt att vara lärare, och jag tror i ärlighetens namn inte att aldrig så många kurser och instruktionsböcker i konflikthantering kan förbereda oss för verklighetens terrorattacker och kalla krig i klassrummet. Alldeles för ofta dras också jag med i krigen med verbala vapen, men flickan med brevet har lärt mig en läxa för livet: Jag är den som är vuxen, jag är den som ska stanna och vänta. Jag är den som aldrig får överge.

Ingela Netz 060504

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post5

Som en fågelunge

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:51:30

Hon stack till mig ett noggrant hopvikt A4-papper i ett obemärkt ögonblick. Med en snabb blick försvann hon iväg till sitt skåp. Skolans argaste flicka. Sprängfylld av tonårshormoner och motstridiga känslor.
Vi hade just haft en dust i klassrummet. Jag tyckte att hon skulle ta av sig skorna som alla andra. Sitta på sin stol och lyssna på min genomgång. Och jag tyckte framför allt inte att hon skulle riva den nästan fullskrivna sidan ur sin skrivbok, ilsket knöckla ihop den och kasta den på golvet. Hon tyckte naturligtvis tvärtom. Och det var inte första gången.
På elevvårdskonferenser i arbetslaget var hennes namn ofta på tapeten. Frustrerade och irriterade ondgjorde vi oss över denna flickas förmåga att förstöra varenda lektion med sin dåliga attityd och sin ilska. Också jag hade alltså fått min beskärda del av hennes humör.

Jag stoppade pappret i fickan och gav mig av till nästa lektion. Inte förrän på eftermiddagen, på väg hem, kom jag ihåg lappen. Varsamt vek jag upp pappret och läste ”Hej Ingela, jag vill bara berätta…” Den arga, gapiga tonårsflickan gav mig hela sitt liv, all sin förtvivlan och all sin frustration. Utan censur, utan förskönande omskrivningar. Det var som att hålla en fågelunge i händerna. Nykläckt och fullständigt försvarslös.
Mitt i sin revolt hade hon valt att lita på mig. Hon hade bestämt sig för att jag var en vuxen som inte skulle svika. Som skulle stanna kvar och ta ansvar. Som skulle se henne som den hon egentligen var.

Jag skrev ett svar. Försökte ta tag i de korn av kampvilja som fanns i hennes brev, försökte ge henne alternativ till allt det destruktiva. Och jag lovade att vara den vuxna hon utsett mig till. Det var med stor vånda. Tänk om jag gav löften jag inte skulle kunna hålla? Vad visste jag om hennes liv egentligen? Var det verkligen mitt jobb att göra detta?
Vi brevväxlar fortfarande, ett år senare. Hon skriver till mig när ilskan och ledsenheten blir för stark för att hålla inom sig. Ibland också när glädjen tar överhanden. Då kommer det små lappar med blommor i marginalen. Jag svarar och uppmuntrar. Peppar och ”lyfter”. Våra blickar kan mötas i samförstånd, även om vi fortfarande har verbala maktkamper i klassrummet. Hon vet att jag vet. Hon vet att jag ser. Och hon litar på mig. Det är ett mirakel!

Det är drygt ett år sedan jag började jobba som lärare. Att undervisa på högstadiet är precis så inspirerande, utmanande, svårt och roligt som jag förväntade mig. Men aldrig hade jag trott att jag skulle älska mina elever så intensivt. Att jag skulle känna så starkt för varje enskild unge.
- Du måste lära dig att hålla lite distans, annars blir du ”uppäten”, säger mina erfarna kollegor. Jag tror dem. Jag förstår att jag måste tänka så för att orka i längden. Men hur kan jag hålla distans till den arga lilla fågelungen? Hur skulle jag kunna möta mig själv i spegeln om jag inte förvaltade hennes förtroende med största allvar?
Så jag håller envist fast vid tron att det går att orka ändå. Jag ser ju mina kollegor göra samma sak, trots råden om distans! För jag är fast övertygad om att vardaglig medmänsklighet och kärlek kan göra skillnad. Breven med blommor i marginalen är beviset. Min glädje över dagliga möten med en arg tonårsflicka likaså.
Det finns bara ett sätt att ta emot mirakel. Med tacksamhet.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post4

429 ord om mirakel

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Mon, August 16, 2010 18:48:20

För drygt ett år sedan visste jag inte mer om skolans värld än vad larmrapporterna jag läste i media berättade. Våld och hot, klotter och förstörelse, låga resultat, utslitna lärare och skolledare som gett upp.

Media berättade om flickan i svart, med mascara långt ner på kinderna och ordet ”fuck” inristat i underarmen, hon som skrek könsord till mig min första arbetsdag. Många skrev om hennes misslyckande med ”icke godkänt” i alla ämnen utom två på vårterminen i åttan. Många skrev om socialtjänsten och BUP:s arbete med att hindra flickan i svart att begå självmord.

Ingen skrev om eleverna som överträffade sig själva, om de inspirerande samtalen i klassrummen, om leenden och skratt i korridorerna, om engagerade ungar och engagerade vuxna som tar ansvar och vill någonting.

Och ingen skrev om samma flicka i svart som på höstterminen i nian hade G och VG i de flesta ämnen. Som talar förtroligt med mig och som har blivit idol för sexåringarna i förskoleklassen sedan hon var där en dag och läste sagor.

Ingen skrev om flickan i svart som fått livsglädjen tillbaka. Ingen skrev om hennes föräldrar som faktiskt tycker att skolan har en stor förtjänst i detta.

Ingen skrev om miraklen.

Jag har den stora, stora förmånen att vara lärare.

Ja, jag tycker att det är en förmån, trots alla roller jag ska axla och bemästra, ofta på en och samma gång. Eller kanske snarare tack vare alla roller. Det är svårt, ibland nästan omöjligt, och jag tvingas göra ständiga val för att få jobbet att gå ihop.

Men varje dag möter jag mirakel!

Det där leendet av samförstånd när en strulig elev bestämmer sig för att försöka.

Friden som lägrar sig när det är provskrivning och båda jag och eleverna vet att vi jobbat med rätt saker inför provet. Glädjen hos tjejen med gåvan att skriva när jag bekräftar hennes förmåga, stoltheten hos grabben som, trots stor vånda, genomför sin muntliga presentation.

Magin i ögonblicken när jag känner att jag förmedlar något som slår rot i ungdomarna. När mina ord på whiteboardtavlan faktisk får liv och blir till meningsfull kunskap.

Kanske blir också jag blind för miraklen så småningom. Blir vi inte det lite till mans i det som är vår vardag? Kanske kommer jag också att sucka över stökiga, gapiga grabbar och vardagstristessens glåmiga pubertetstjejer. Men jag ska anstränga mig att fortsätta se dem. Att varje dag vara tacksam över att få gå en bit på vägen med vår framtid.

Skolan är en magisk och alldeles, alldeles fantastisk plats för där sker mirakel varje dag!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post3

svart och farlig?

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Wed, August 11, 2010 12:01:14

De finns överallt. Och de verkar bli fler och fler. Svartklädda, fulla av nitar och säkerhetsnålar. Långa svarta hårsvall, svartsminkade ögon och läppar.

Precis sådana som varenda normalt funtad människa byter sida på gatan för att slippa möta, speciellt om de är i grupp.

Musiken de lyssnar på är ett konstant bröl, och piercingarna så många att de näppeligen varken kan äta eller sova. Utomhus är de väl aldrig heller; likbleka som de är.

Deras stil verkar dessutom smitta. Yngre förmågor dyker plötsligt upp i en sorts ”lightversion” med bara lite svart runt ögonen och ett nitbälte, inspirerade av sina skräckinjagande äldre kompisar.

En av dem, med kolsvart mohikanfrisyr och en jättetagg i hakan, hugger tag i mig när jag kliver på bussen en eftermiddag. I ögonvrån ser jag hur två äldre damer på andra sidan bussgången drar efter andan och liksom redan ser mig rånad och död.

Jag hinner reflektera över att jag är priviligierad som jobbar i skolan. Den är faktiskt en av få platser där man dagligen tvingas möta sina egna fördomar och lära sig att se bortom allt det yttre. Ungdomar är fantastiskt skickliga på att testa allt till ytterlighet, så också klädstil och utseende.

Många har mött ungdomarna som ser rent livsfarliga ut, och som kanske till och med försöker verka livsfarliga, men ganska få är vi som fått möta människan innanför skalet!

Den poetiske killen som skriver långa dikter om vänskap och drömmer om att bli psykolog, den lilla flickan med rosa insida som drömmer om sitt hjärtas prins, eller en stark personlighet som bara inte vill låta sig tyglas, och som gillar att provocera.

Kläder och attribut är ett alldeles eget signalsystem, och i skolan finns alla förutsättningar för att lära sig tolka det. Liksom alla möjligheter att möta människor just som människor, utan skyddande skal.

Jag dras ner på sätet bredvid ”mohikanen”, och erbjuds en jättekram. Det blir ett kärt återseende, och vi pladdrar oavbrutet på om gymnasiet, nya lärare på gamla skolan och framtidsplaner hela bussresan. Inte förrän vi är nästan hemma kommer jag att tänka på de två damerna. Jag vrider på huvudet och ser på dem. De verkar ha kommit över den första chocken, och jag ler lugnande. När jag kliver av bussen har jag på tungan att förklara; ”jag är lärare, han en gammal elev”, men jag låter bli. Tänker att varför ska jag be om ursäkt för att jag, en till utseendet rätt normal kvinna på dryga tretti, är kompis med en kille som ser ut som vore han hämtad ur en amerikansk B-skräckfilm. Tänker att damerna gott kan få brottas med sina fördomar ett slag.

Skamsen inser jag två minuter senare att jag definitivt skulle behöva brottas lite mer med mina fördomar. Hur kan jag vara så bombsäker på vad de äldre damerna tänker och tycker?! När jag blir gammal kommer jag ju inte att vara rädd för Erik med mohikanfrisyren, eller…?

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post2

msn-miraklet

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Wed, August 11, 2010 12:00:07

Han är tyst, trött och trumpen. Eller möjligen trött, trumpen och tyst. Alltid.

Han går i nian och jag kämpar varenda dag med att få honom att planera, få honom att läsa, göra läxor, svara på frågor, bara prata med mig.

I kollegiet suckar vi frustrerat. Nej, han har ingen diagnos, han har inget uttalat behov av specialundervisning och stöd, men likväl lever han med ständigt hot om att inte nå målen.

Jag testar allt. Förmaningar, skämt, förtroliga promenadsamtal (som inte blir särskild förtroliga eftersom han knappt säger ett ord och bara svara enstavigt på mina frågor), arga appeller… han är fortfarande lika trumpen, trött och, framför allt, tyst.

Men så inträffar miraklet. Han pratar med mig! Han berättar om sin favoritmusik, spelar till och med upp en låt, han skojar och skämtar, han tipsar om bra Internetsajter. Jag häpnar och svarar förundrad och lycklig på hans frågor och kommentarer. Samtalet flyter glatt och otvunget en lång stund. Jag börjar fundera över hur den här verbale, trevlige, socialt begåvade killen kan ha det så otroligt jobbigt i skolan. Och varför han aldrig visat den här sidan av sig själv förut.

Så kommer frågan:

-Vilken är den lyckligaste dagen i ditt liv?

Han som knappt svarat på tilltal, som aldrig tidigare visat det minsta intresse för samtal eller ens någon form av relation, han ställer denna fråga till mig! Och han verkar dessutom ärligt intresserad av svaret!

Jag funderar en stund, och när jag svarat kommer hans replik blixtsnabbt, han har liksom bara väntat på att få berätta:

-Mitt livs bästa dag var igår när jag blev ihop med Anna!

Mitt hjärta vill nästan stanna. Jag känner hur jag ler med hela kroppen. Vad var det som plötsligt hände? Varför kom alla ord plötsligt så lätt, varför valde han att ge mig ett förtroende just nu? Efter en stund vågar jag ställa frågan.

–Hur kommer det sig att det är så lätt att prata nu?

Hans svar är enkelt. Men lämnar också tusen nya frågor. Hur bra eller dåliga är vi egentligen på att möta eleverna där de befinner sig? I deras vardag? På deras vis?

Ska vi ens gå dem till mötes, eller är vår uppgift att fostra dem in i det samhälle vår föräldrageneration och i viss mån vi själva byggt upp? Hur ska jag som pedagog ställa mig till detta nya?

Vi sitter inte i klassrummet och pratar, han och jag.

Vi sitter framför varsin dator en sen kväll och pratar på msn.

Hans svar är enkelt.

-Det är lättare att prata på datorn.

Kan man sätta betyg på det?

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post1

På knä för en femåring

Från lärarårenPosted by Ingela Netz Wed, August 11, 2010 11:52:06

Min dotter, fem år, har vid några tillfällen följt med mig till jobbet.

Hon konstaterar glatt att hon ”praoar” i skolan. Jag tror inte att hon riktigt förstår innebörden av ordet, men hennes närvaro i skolan ger en upplevelse på flera sätt! Bara att se femåringen bland högstadieeleverna sätter perspektiv på begreppen ”stor” och ”liten”. Hon, som hemma är en ”stor tjej” och klarar allting själv (nåja), blir plötsligt bara en tvärhand hög och så oändligt pluttig i jämförelse med de gigantiska åttorna.

Själv känner hon sig superstor; hon är ju på HÖGstadiet, och svassar omkring med viktigt min, medan tonårstjejerna med längtan i rösten viskar till varandra –åååh, vad gullig…!

Nästa spännande, och rent hjärteknipande, iakttagelse, är hur vissa elever, företrädesvis killar, plötsligt liksom vaknar ur sin dataspels- och moppedvala och visar en sida av sig själva som jag aldrig kunnat gissa fanns där.

De sätter sig på huk, pratar med mjuk röst, ler och skrattar, ställer skojiga frågor och erbjuder femåringen att sitta i knä, hålla i hand eller till och med följa med på lektion!

Det är en fröjd att se och det blir bara bättre!

Effekten av killarnas beteende är nämligen att tjejerna, som i vanliga fall inte är det minsta intresserade av sina barnsliga manliga klasskamrater, upptäcker att de har sidor som är både trevliga och attraktiva. De samlas kring sitt gemensamma ”projekt” (som är synnerligen nöjd med uppmärksamheten), hjälps åt och kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

Så mycket undervisning brukar det nu inte bli när dottern är med i klassrummet, ingen varken hör eller ser mig när femåringen med spretiga bokstäver skriver ”NU ER DET RAST” på whiteboarden (ivrigt påhejad av den knästående ”fancluben” omkring henne).

Men att möta någon i en annan ålder måste väl absolut kategoriseras som Livskunskap eller EQ eller vad vi nu vill kalla det. Att träna sig i att samtala med någon som har ett helt annat perspektiv på tillvaron, att vara empatisk och inkännande, det är förmågor som räcker långt. Att dessutom få upptäcka nya sidor hos sig själv och sina klasskamrater stärker självkänsla och självkännedom. En bieffekt är naturligtvis också att självförtroendet hos femåringen stärks, något som en mamma dock inte alltid tycker behövs..! Kanske skulle vi tänka precis tvärtom när vi sliter vårt hår för att få ut högstadieeleverna på vettiga PRAO-platser varenda termin. Kanske skulle vi bara placera dem i biblioteket och bjuda dit bygdens dagisgrupper för högläsning och samtal om viktiga ting!

I slutet av sommarlovet kommer dottern bestämt tågande med telefonen i högsta hugg.

–Jag har tråkigt, jag vill leka med Kalle. Vad har han för nummer?

Kalle har inte tid att leka just den dagen, men det är leende och värme i hans röst när han lovar att ringa en annan dag. Kalle gick ut nian i juni.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post0