Ordat av Ingela

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

Plåster för 110 miljoner?!

Om skola och skolutvecklingPosted by Ingela Netz Sun, September 30, 2012 16:40:52

Hej Mikael D och Ibrahim B

Idag skriver jag brev till er. Jag undrar nämligen; varför vill ni köpa plåster för 110 miljoner kronor till svenska skolbarn?

Det kanske är taskigt att låtsas som att jag inte läste raderna om att (S) vill göra ett antal investeringar och satsningar på skolan i sitt ” ambitiösa nationella utbildningspolitiska mål för grundskolan” (DN 30/9), men ni får faktiskt skylla er själva när ni väljer just läxhjälp som den stora fina lösningen på problemet att fler elever än någonsin lämnar grundskolan utan tillräckliga (skol)kunskaper för ett framtida bra liv.

Plåster för 110 miljoner. Det blir väldigt många plåster… Om jag ska gå ”all in” i min allegori om läxhjälp som plåster så kanske man kan tänka så här: För varje gång en elev behöver ta hem skolarbete för att ”göra klart/lära sig att ta ansvar/komma ifatt/förstå bättre” (läs: läxa) uppstår en liten sårskada på den eleven. Är det då OK att vi fortsätter att ”göra skola” så som vi alltid gjort skola, och ungarna fortsätter att blöda, men vi köper en hel massa plåster och klistrar på dem? Och det är inte så att ni, Mikael och Ibrahim, funderar på varför barnen behöver plåster över huvud taget, utan glatt kastar ni er in i resonemanget att ”om bara alla barn får plåster så blir det bra”.

Alla barn ska få plåster, inte bara de vars föräldrar har råd att köpa Bamseplåster eller HelloKitty-plåster, utan alla barn. Fint. Omtänksamt. Men helt feltänkt!!

Så länge vi envisas med att likställa läxor med lärande så är jag alldeles övertygad om att vår svenska skola kommer att fortsätta tappa i kvalitet gentemot övriga världen. Är läxor grundlagsskyddade? Heliga? Oantastliga? Vad skulle hända om vi tog bort läxorna? Enligt Hatties samlade forskning (som jag förutsätter att ni läst men blir orolig att ni kanske inte förstått) är ju inte läxor på långa vägar den mest effektiva metoden att nå goda reslutat i lärandet. För vem är läxorna? För mammorna och papporna med svensk skolgång i ryggsäcken, för att de ska ”känna igen sig”? För eleverna så att de lär sig att ”ta ansvar”?

Vad skulle hända om vi använde plåsterpengarna till att istället organisera skolan så att alla barn, oavsett bakgrund och förutsättningar, får den tid och det professionella lärarstöd i skolan som just det barnet behöver för att nå sin fulla potential? Vad skulle hända om vi var överens om att läxor aldrig någonsin kan stödja skolans uppdrag att vara kompenserande utan snarare konserverar och förstärker de segregationseffekter vi ser idag i svensk skola?

Vi skulle till en början antagligen slippa höra (S) prata om att köpa plåster för 110 miljoner svenska skattekronor. Vi skulle antagligen också behöva diskutera skola som något helt annat än 40-minuterspass måndag till fredag 8-14 (och därefter läxor att göra hemma), vi skulle antagligen behöva tänka digitalitet och multimodalitet. Vi skulle antagligen behöva tänka lärstilar, EU:s nyckelkompetenser, självvärdering, formativ bedömning som undervisning… Det, käre Mikael och Ibrahim, hade varit väldigt intressant att se er diskutera på bästa mediaplats en höstsöndag!

Dessutom finns det en intressant paradox i själva tanken med läxhjälp. Undervisning ska ske under ledning av kompetenta välutbildade lärare, det tror jag att vi är överens om, men med allmän läxhjälp för alla målar ni upp ett scenario där vilka som helst (snälla tanter i Röda korset, högskolestudenter, kyrkan, Rut-bolag), i all välmening men utan legitimation och behörighet, ska vara de som guidar barnen i deras lärande, som hjälper dem att lösa uppgifter och få syn på sitt eget lärande. Nu blev det inte riktigt bra, va? Och de föreningar och stiftelser som är ”helt inriktade på läxhjälp” och som nu vädrar morgonluft (och vinst..?) kanske blir de nyutexaminerade lärarnas arbetsplats, istället för skolan. Vad har vi skapat då? En skola som ska kompensera för skolan?

Nej, jag tror faktiskt att ni får bakläxa på det här, herrar Damberg och Baylan. Läs Hatties ”Synligt lärande” och gör om, gör nytt.

  • Comments(5)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post26

I rörelse

Om skola och skolutvecklingPosted by Ingela Netz Sun, July 01, 2012 12:46:52

I en krönika för Lärarnas tidning skrev jag för några år sedan om olika elevtyper, eller snarare stereotyper. Ni vet, tjejen som skickligt läser av vad jag som lärare ”är ute efter”, och nästan utplånar sin egen personlighet för att hela tiden göra ”rätt”. Eller killen som högljudd och stöddig sitter längst bak i klassrummet och stör och förstör. Jag hade säkert kunnat dra slutsatser om vilka uppväxt- och familjeförhållanden de levde i också. De är vanliga, de där stereotyperna. Jag tror faktiskt att de till och med finns beskrivna i någon av psykologiböckerna man läste på lärarhögskolan.

Jag blir ganska rejält generad när jag läser krönikan nu. Känner att jag skulle behöva dra ner skämsmössan långt över ögonen. Inte mycket till reflektion eller normkritiskt tänkande där, inte!

Som jag skrev då skulle jag aldrig uttrycka mig idag. Knappt tio år senare kan jag konstatera att min kunskap är djupare, min kompetens bredare och mina förklaringsmodeller betydligt mer ödmjuka inför alla de perspektiv som skulle kunna belysa en fråga eller ett problem. Och det är ju det som är så häftigt! Bort med skämsmössan! Flaggan i topp och trumpetfanfarer; jag är en lärande människa! Jag är vuxen, utbildad och väletablerad, men långt ifrån färdig.

Den där viljan till rörelse! Viljan till att vara i ständig förändring, måste man famna som lärare, som skolledare, som skolutvecklare. Som jag ser det av två lika tungt vägande skäl. Det ena handlar om mig själv. Om att jag ska kunna sitta här om tio år till och konstatera att jag inte stannat. För om jag stannar, så kommer jag ofelbart i otakt med min omgivning. Och det kan man behöva göra ibland, tro inte annat. Det finns naturligtvis värden i tillvaron som man definitivt är beredd att dra i nödbromsen för att rädda. Men om man tänker på värdering som ett verb istället för som ett substantiv; någonting man gör, inte någonting man har (tack, Troed Troedsson och Camilla Hending, http://paradigmmaklarna.com/?p=1263 , vars formulering jag snor) så är vi tillbaka i ett bejakande av rörelsen i alla fall! Så för min egen skull, för min förståelse av världen, och för att jag ska kunna famna den och känna att jag är en del av den, behöver jag förstå, acceptera och bejaka att jag förändras.

Det andra skälet handlar om dem jag möter. Ingen människa går genom livet utan att påverka eller göra intryck på andra. Somliga ägnar hela sitt liv åt att göra just detta. Det är ett oerhört ansvar och ett fantastiskt förtroende när en annan människa tillåter mig att göra intryck på henne. En del av oss får till och med betalt för att göra det. Vi som jobbar i och för och med skola, har ett uppdrag som kräver ett stort mått av ödmjukhet inför det faktum att det som man hela tiden måste låta sina egna kunskaper och erfarenheter ”studsa” emot är i rörelse! Barn och unga som växer, utvecklas och förändras. Ett samhälle om ser annorlunda ut idag jämfört med igår. Den elev du möter i augusti är inte samma elev du sa hej då till i juni. Den skolledare jag möter i oktober är inte densamma som i april. Den skola vi alla älskar och brinner för kan omöjligt vara samma skola som den var förr, eller ens förra veckan. Den skolpolitiker som talar i Almedalen i dag är inte densamma som när han/hon talade i Almedalen förra året (eller jo, kanske, förresten.. smiley)

Det är jobbigt. Det är jobbigt och skitsvårt att vara en lärande människa i ständig rörelse. Man blir åksjuk och tappar riktningen och måste kasta gamla sanningar överbord. Men det finns helt enkelt inget alternativ, och det är jäklar så roligt när man stannar upp och ser bakåt och upptäcker vilken resa man faktiskt gjort!

Så. Som sagt. Flaggan i topp, skämsmössan av! Lärare och skolledare som är lärande människor kommer att skapa och omskapa en lärande skola -i ständig rörelse!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post25

Vad ska skolan göra åt det?

Om skola och skolutvecklingPosted by Ingela Netz Fri, February 17, 2012 16:17:25

Var på ett evenemang i går som så på pricken illustrerade ett fascinerande fenomen att jag bara måste berätta om det!

På ett högskolecampus samlas en massa olika aktörer för att diskutera och fundera kring varför så få elever i skolan intresserar sig för teknik och naturvetenskapliga ämnen, och, som en följd av detta, inte heller söker sig till högre utbildningar inom området. Eller enklare uttryckt: varför i hela friden vill så få bli ingenjörer? Eller ännu enklare uttryckt: var f-n ska vi (industriföretagen) få tag på arbetskraft? Aktörerna just den här eftermiddagen representerade forskning och högre utbildning, industriföretagen, privata aktörer inom science center-pedagogik samt kommunens skolförvaltning.

En intressant förläsning som pekade på teknikens ständiga närvaro i allas liv, och det tämligen globala (åtminstone i västvärlden) problemet med unga människors ointresse för teknikutbildning på högre nivå följdes av en paneldebatt ledd av halvkänd TV-journalist. Och det är nu det blir intressant!

Här har vi alltså precis hört att detta att för få unga människor väljer att bli ingenjörer är ett problem i hela västvärlden, med andra ord ett samhällsproblem, och alla deltagarna i panelen (utom utbildningschefen) får chans att yttra sig om detta och ytterligare förstärka bilden av att ja, precis så här är det. Men när vi kommer till utbildningschefen, då spänner Herr journalist-moderator ögonen i honom och utkräver ett svar på frågan: -Vad ska skolan göra åt det?

Alltså. I alla sammanhang påpekas det hur viktigt det är att tydliggöra ansvar och roller, men man kan banne mig ta vilket problem i världen som helst och, utan att någon höjer ögonbrynen, ställa frågan Vad ska skolan göra åt det?

Segregationen i samhället. - Vad ska skolan göra åt det?
Ökande inkomstklyftor. -Vad ska skolan göra åt det?
Bristande engagemang för miljöfrågorna. -Vad ska skolan göra åt det?
Fetmaepedemi. -Vad ska skolan göra åt det?
Vi når inte nollvisionen i trafiken. -Vad ska skolan göra åt det?
F-n och hans mormor! -Vad ska skolan göra åt det?

Och man anser sig dessutom ha rätt till ett svar!
Vi har en stark historisk tradition av, och tro på, att om man implementerar något i skolan så får en hel generation sig detta till livs, och därmed åstadkommer vi någon form av evolution av mänskligheten i det här landet. Införandet av demokratiuppdraget är ett exempel, och jag tror inte att någon av oss tycker att det är fel att skolan en gång fick ett sådant uppdrag. Men världen förändras, och går framför allt snabbare. Skolan har för länge sen upphört att vara den enda förmedlaren av "sanningen". Inte hjälper det att teknikundervisningen i grundskolan är skitroligt om föräldrarna hemma vid köksbordet över huvud taget inte ser högre utbildning som en väg till ett gott liv för sina barn.

Så när jag (som vanligt) inte kan hålla tyst och ställer frågan till de övriga aktörerna i panelen på gårdagens debatt, - vad ska ni göra åt det?
blir det väldigt tyst.

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post24

Käre Jan B!

Om skola och skolutvecklingPosted by Ingela Netz Wed, February 01, 2012 22:05:35

Jag skriver till dig för att jag blir oerhört provocerad ibland. De här senaste dagarna har jag faktiskt blivit oerhört, oerhört provocerad och eftersom det är du, käre Jan, som stått för provokationen, så tänker jag att det ärligaste faktiskt är att skriva direkt till dig.

Ibland tänker jag att du liksom samlar på hög. Sparar och sparar, och sen är det lite som ketchupeffekten; det kommer en hel massa sörja på en gång!
Igår satte du ner foten och pekade med hela handen när det gäller alla sopiga handledare som lärarstudenter i landet möter på sin verksamhetsförlagda utbildning. Din lösning, som visserligen ska utredas, men som du hoppas ska vara igång redan 2013, och därmed redan verkar ha utrett alleles själv på din kammare, är att knyta "en eller flera" övningsskolor till varje lärosäte som utbildar lärarstudenter. För att på denna övningsskola samla 10 till 30 VFU:are och en hoper riktigt duktiga lärare som kan handleda studenterna så att det blir kvalitet också i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen.
Jag undrar, Jan, har du tillgång till en miniräknare? Kanske i mobilen?
Nåväl, för säkerhet skull kan jag räkna åt dig:

I Storstockholm finns två stora lärosäten med lärarutbildning (Stockholms universitet och Södertörns högskola). De har tillsammans ca 7500 lärarstudenter. Lägg därtill ett tusental från fackhögskolorna och kanske nästan lika många från Mälardalens högskola, Uppsala universitet och andra högskolor som har distansundervisning. Då närmar vi oss 10 000 lärarstudenter. Bestämningen "en eller flera övningsskolor" är lite svår att definiera, åtminstone "eller flera", men när man skriver det som du gör så tänker nog de allra flesta "några stycken", kanske fem eller tio. Hur många tänkte du när du skrev "eller flera", Jan?
För om jag delar 10 000 lärarstudenter, 30 i varje hög, så blir det definitivt inte en, utan snarare nästan provocerande många "flera", närmare bestämt 333 högar. Alltså skulle det i Storstockholm behövas 333 övningsskolor! Det är typ väldigt mycket "eller flera".
Och just det! I Sollentuna kanske du inte kan hitta några övningsskolor, för där har de ju kastat ut böckerna och pennorna och pappren och om lärarna inte lär ut välskrivning för hand så kan dom ju rimligen inte vara bra lärare! Så då får övriga kommuner nog hosta upp några ytterligare övningsskolor.
Hur ska du förresten välja ut övningsskolorna, Jan? Hur vet man på vilka 333 förskolor och skolor i Storstockholm som dom bästa lärarna (handledarna) finns? Kanske tänker du att det är enkelt att se var de bästa lärarna finns; man bara kollar på skolornas resultat. Högt meritvärde lika med bra lärare. Är det så du tänker, Jan? I så fall kan jag bara gratulera dig till att din värld är så enkel. Min är det nämligen inte. Och de nya lärarnas kommer definitivt inte att vara det. Jag tycker också att du ska fundera på hur man räknar ut vad som blir kvalitativ handledning när det går kanske 20 lärarstudenter i religion på varje handledare, om man bara har 333 övningsskolor att tillgå. Försök föreställa dig bilden, Jan, av ett klassrum där 20 blivande religionslärare kivas om vem som ska få öva just den här lektionen. "Eleven i centrum"? Skulle inte tro det.

Och när jag nu ändå är igång så vill jag berätta för dig Jan att i Södertälje där jag jobbar har vi läsplattor redan i förskolan! Kan du tänka dig! Vi skaffade några stycken som vi satte i händerna på en professionell och kompetent yrkesgrupp som kallas förskollärare, och så bad vi dem att prova tillsammans med barnen i förskolan om de tyckte att läsplattor skulle kunna vara ett bra verktyg för lek och lärande, precis som klossar och skog och vatten och målarfärg är, och det tyckte dom! Vi hämtade dessutom kunskap och beprövad erfarenhet från andra som också jobbar i skolans värld. Endel kallas forskare, andra lärare, några entreprenörer. Och sen gjorde vi professionella val, baserade på det som vi läst, hört, sett och prövat.

Ibland kan jag tycka att du också borde göra lite mer professionella val, Jan. Eftersom du sitter på så oerhört provocerande mycket makt är det ganska viktigt att du faktiskt vet vad du pratar om när du pratar.

Med vänlig hälsning;

Ingela Netz
Chef Pedagogiskt centrum Södertälje

  • Comments(6)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post23

Magiska Möten Människor emellan

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Tue, November 16, 2010 18:43:00

Blir sådär fånigt lycklig just nu av att följa en liten konversationstråd på Facebook. Ella, 9 år, och Niklas Hjulström, aktad skådis, regissör och teaterchef, pratar om vad "barnförbjudet" betyder, och om man är stor eller liten när man är just 9 år.

Niklas Hjulström har en parallellkarriär, kanske inte lika känd, men högt älskad av en trogen skara fans, som sångare och låtskrivare i projektet "Cue". Det som startade med en TV-serie, och den låt som blev seriens signatur, har blivit två skivor och några spelningar varje sommar. I min familj har vi älskat Cue-musiken i många år, och spelat den ofta, ofta, alltså var det inte alls märkligt att vi befann oss vid Skåttvångs gruva/krog både förra och denna sommar när Cue hade spelning där.

I somras blev det en extra häftig upplevelse för Ella. Bara att åka på konsert med en "kändis" är coolt, att sitta precis nedanför scenen i den lilla intima lokalen är också häftigt, och att Cue själv, Niklas Hjulström, på väg upp på scenen ber Ella att hålla hans kavaj under konserten går liksom utanpå det mesta i en 9-årings värld. Kavajen visade sig vara en röd tråd genom konsertens mellansnack. Det var nämligen den kavaj som Niklas bar på scenen i en teateruppsättning på Folkan i Göteborg, regisserad av Lars Norén och inspelad för TV. Till helgen visas stycket på SvT.

Niklas Hjulström har en Facebooksida för oss Cue-fans, och det var där Ella fick nys om TV-sändningen. Hon skrev direkt en kommentar att hon absolut ska titta, och där började samtalet. Nu har Niklas precis skrivit att han gärna vill höra hennes recension efteråt, även om han tycker att hon kanske är i yngsta laget för en ganska mastig teaterpjäs.

Ett samtal som detta skulle aldrig ha blivit till utan nätet! (Och naturligtvis inte utan att Niklas Hjulström själv väljer att vara generös med sin tid) Upplevelsen i somras, där och då på konserten, hade bara varit där och då. Nu kan Ella, (och Niklas!), återvända till en (åtminstone för E) magisk sommarkväll som gjorde avtryck, och fortsätta ett påbörjat möte och samtal. Det är ljuvligt att följa, och vad detta samtal sår för frön i en 9-åring kan man förstås aldrig veta, men att hon med största nyfikenhet ska kolla en pjäs av Norén på lördag är det ingen tvekan om!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post22

when teachers become learners

Om skola och skolutvecklingPosted by Ingela Netz Fri, November 12, 2010 14:20:10

Segar mig igenom Hatties meta-mastodontavhandling om "Visible learning". Segar för att det är så sällan som jag tycker att jag har plats i huvudet för långa tankar som kräver lite bearbetning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; jag gillar inte att släppa ut obearbetade tankar. Nåväl, redan i inledningen hittar man några godbitar att citera. Den här gillar jag:

"the biggest effects on student learning occur when teachers become learners of their own teaching, and when students become their own teachers".

När jag läser den här meningen förflyttar jag mig själv till "mitt" klassrum på Hölöskolan (305, längst bort till höger) och vårterminen 2008, tror jag det var.
9C och jag hade haft våra duster, men under den där vårterminen jobbade vi tillsammans, i ett projekt som jag kallade "En bild säger mer än 1900 ord". Det blev en B-uppsats med A-betyg av det där projektet, men framför allt blev det en underbar resa genom lärandet. Jag "grävde där jag stod"; jag analyserade och reflekterade allt jag gjorde i klassrummet; alla uppgifter eleverna fick, alla gruppindelningar och redovisningar. Skrev dagbok, gjorde utvärderingar tillsammans med eleverna och bollade med kollegor. Jag tror faktiskt inte att klassen märkte någon jättestor skillnad. De tyckte kanske att det var ett lite roligare svenska-arbetsområde än annat de gjort, och de trivdes nog ganska bra i mitt klassrum den där terminen, men för mig som lärare var det en ENORM skillnad. För att jag blev en "lärande av mitt eget undervisande"; jag betraktade mig själv som läraren i gruppen och såg mönster och händelsekedjor som jag så småningom också hittade redskap att kunna påverka.

Å, jag kan längta intensivt tillbaka till klassrummet när jag tänker på det. De där mötena med eleverna, när "du" och "jag" blir ett "vi" och tillsammans formar vi vårt eget lärande, wow.....!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post21

Nu jäklar!

Om livet i största allmänhetPosted by Ingela Netz Fri, November 12, 2010 10:48:26

Jaha. Nähä. Hmmmm..

Jag är lite sugen på att bli en sån där "varje-dag-bloggare". Insåg när jag använde den här bloggen som referens i ansökan till kortjobbet som bonde i Kenya att det här mer är en samling krönikor än en blogg. Svårt det där med genrer och texter...

Men jag är nog som person en sån som "samlar på mig" och som inte gärna formulerar mig oreflekterat. Jag vill ha tänkt orden både en och tre gånger innan jag skriver dem. Men nu ska det bli ändring!

Jag har bestämt mig för att försöka skriva något varje dag, och mitt tema är klart: Det ska handla om LÄRANDE. Jag är oerhört fascinerad av hur människor, stora som små, nybörjare som erfarna, lär och i lärandet utvecklas och växer. Och det fina i kråksången är att de dagar jag inte har något vidare intelligent att säga kan jag ändå alltid reflektera lite lätt över vad jag själv har lärt mig. För det gör jag. Lär mig, alltså. Varje dag. Så, som tönten i Chillaming på P4säger; NUUUUUUU KÖR VI!

  • Comments(0)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post20

Läktarcoacher

Om hockeyPosted by Ingela Netz Mon, November 01, 2010 10:27:59

Jag hamnade mitt i klungan av läktarcoacher på sonens match häromdagen.
Medelåders Män med Mycket starka röster, som oavbrutet kommenterar och "coachar" killarna på isen. "In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR / men vaf... / gå på KROPP / åk och BYT, för f-n"...

Ja, ni har säkert hört dem. De är experter på allt. På hockey i allmänhet och på sina egna söners skridskoåkning, klubbföring och mentala status i synnerhet. Och det kanske de är. Ingen känner sitt barn så väl som en förälder, är ju en befäst sanning. Och flera av dem har förstås en bakgrund som hockeyspelare (i en gärdsgårdsserie tidigt 80-tal, kanske, men vaffan, de KAN hockey) så visst, de har säkert rätt i mycket av det de ser och kommenterar. Men det vore trevligt om de kunde HÅLLA TYST nångång.

Därför att; på andra sidan rinken, en tränare som har en idé och en plan för matchen. Som, på sin fritid, många timmar i veckan jobbar med killarna, som lag och individer, för att de ska utvecklas som spelare och människor och för att de, i "skarpt läge" ska fungera som ett lag. Vid byten och avblåsningar sitter han på huk framför spelarna. Klappar om dem och visar på tavlan hur han vill att de ska åka, tänka, spela. De är ju inga röststyrda maskiner, och ingen kan på allvar tro att en hockeyspelare som inte tänker själv blir en bra hockeyspelare, utan tränarens mål och ambition är att varje kille ska utveckla sin egen förståelse för spelet, sin roll i laget, sina styrkor och svagheter. Han uppmuntrar och peppar, och i allt han gör är det den gemensamma prestationen som är viktig. Laget. Ishockey är en lagsport, visserligen med stort utrymme för individuella prestationer, men utan ett lag är en hockeyspelare inte mycket att hänga i julgranen...

Så vad händer i fjortonåringens huvud när han kör sina 50 sekunder på isen?
I det ena örat har han tränarens ord, bilder och axelklappar, i det andra har han sin farsas röst. Hela tiden. "In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR".... Blicken han ger sin farsa på läktaren säger allt och skär i mitt hjärta. "snälla pappa, var TYST". För vem ska han lyssna på? Hur ska han få en möjlighet att genom att lyssna på sig själv upptäcka vad som är rätt, smart och bäst för laget? Och i den upptäckten, tillsammans med sina lagkompisar, växa som hockeyspelare och som människa.

Läktarcoacherna vill naturligtvis sina barns bästa, det tvivlar jag inte på. Men alldeles för ofta vill dom det mer än vad som är hälsosamt. Det är respektlöst och kontraproduktivt att stå där och gapa.
Är det för mycket begärt att önska sig ett enkelt "heja!" ?


  • Comments(2)//ordatavingela.ingelanetz.se/#post19
Next »